Kunder har gråtit i Taxi Stockholms reception. De har blivit lurade att betala 5 000-6 000 kronor för att ha åkt med Taxi Stockholm från Arlanda, trodde de. I själva verket var det friåkare som imiterade Taxi Stockholms logo, så kallade copycats. Dessa friåkare som av Swedavia upplåts plats i taxifilen närmast ankommande resenärer, har fritt fram att kräva kunden på fantasipriser om resan går utanför Stockholm city.
Skojarna tillhör inte någon beställningscentral som missnöjda kunder kan vända sig till. Taxi Stockholms VD Pernilla Samuelsson berättade klart och tydligt i media om denna misshantering av kunder som tillåts fortgå, år efter år medan omvärlden tittar på.
Konkurrensmyndigheter och Marknadsdomstolen har styrt Swedavia till att upplåta plats för friåkare vid terminal 5 på samma villkor som för bilar från de etablerade bolagen, som är anslutna till beställningscentraler. De har därmed fått en prioriterad placering eftersom Swedavia styrt passagerarströmmarna utefter kön av friåkare som utsätter intet ont anande passagerare för ivriga verbala närmanden. Det är inte vår melodi.
Medvetet skojeri
Måste det vara så här? Det är inget smickrande första intryck av Sverige som ges till våra nyanlända turister. Att begära att tillresande känner till hur man söker tillräcklig prisinformation och skiljer äkta varumärken från “coypcats” är inte realistiskt. De flesta ser sig troligen om efter en taxi man kan lita på, ett varumärke man känner igen och förutsätter att det är ett seriöst taxiföretag som erbjuder en transport med säker kvalité.
Arlandaproblematiken är en följd av de långtgående teorierna kring avregleringen. Sverige blev bundna av Rom-fördragets principer om att underlätta fri konkurrens och att motarbeta begränsningar av densamma. Marknadsdomstolen har funnit att försök att styra upp framkallningen på Arlanda hårdare, ses som “missbruk av dominerande ställning” från de ansvariga. Men är det denna typ av avarter, ja sorgliga parodier på fri prissättning, som konkurrensmyndigheterna måste slå vakt om? Hur tungt väger konsumentskyddet när kunderna bevisligen far illa? Avregleringen 1990 var framför allt till för bättre kundservice, är konkurrensmyndigheterna nöjda med detta resultat?
Särlagstiftning krävs
Många politiker och ämbetsmän känner till problemet och skakar på huvudet. Läget på Arlanda är en sorglig kombination av inlärd hjälplöshet i kombination med äktsvensk “nånannanism”. Men de förtroendevalda som har ansvaret för näringslivets affärsmiljö i vårt land är ingalunda tvungna att nöja sig med att följa utvecklingen. Taxi har särlagstiftning för prisinformation med angivet pris för när muntlig information om fast pris ska ges. Vi föreslår att regeringen lägger fram förslag om särlagstiftning som ger aktörer som Swedavia med flera större rättigheter att förbättra konsumentskyddet vid sina anläggningar. En särlagstiftning väger tyngre i Marknadsdomstolen och skulle ge Swedavia möjligheter att bättre skydda resenärernas intressen vid de terminaler de äger och har ansvar för. Seriösa taxiföretag överlever inte utan att ge service och kundtrygghet. Våra valda företrädare har också ett ansvar.
